Lejon-frisyrens historia:

De flesta förknippar nog lejonfrisyren med pudlar och deras pampiga man, klippt till perfektion, på diverse utställningar och i medier.

Det många inte vet, är att lejonklippningen faktiskt verkar ha börjat på små sällskapshundar, typ bichon frisé-, havanias- och löwchen-liknande hundar, så tidigt som på 1400-talet!

(Pudelns lejon-frisyr är först tydligt registrerad på 17- och 1800-talet.)

Små sällskapshundar i lejon-frisyr var en viktig mode-accossear för rika adelsdamer runt om i europa, men majoriteten av hundar, av alla storlekar, som klipptes i lejon-frisyr, användes som arbetande hundar.

Till exempel pudlar och portugisisk vattenhund klipptes strategiskt för att göra det lättare för hunden att simma och apportera i vatten!

Denna typen av hundar och deras fritt växande päls var ett problem i vattnet. Den stora pälsmängden gjorde hunden tung och den fick svårt att simma och hålla sig flytande. Genom att klippa bakre halvan av hunden kort så fungerade pälsen runt bröstet lite som en flyt-boj och hunden fick lättare att ta sig fram i vatten. Bröstpälsen höll även hundens vitala organ varma i det kalla vattnet. Man lämnade även päls runt leder som skydd mot kylan och för att förhindra skador och ledproblem. På de arbetande hundarna rakades även ansiktet för att ge hunden fri sikt och för att underlätta apportering. Pälsen uppe på huvudet sattes upp i en tofs, dels för att få undan pälsen från ögonen, men genom att använda ett färglatt band så blev det lättare för att ägarna att kunna urskilja sin hund på långt håll och bland andra hundar.